.png)
Backar tillbaka inuti och tittar på mönstret som min röda tråd väver. *jag ler* för att det är spännande att vandra i vetande och i blindo samtidigt. Att MÅLA, SKRIVA och VANDRA med människor inåt för att blomma utåt är tydligen min medicin och gåva.
Det kan verka som att jag slår in öppna dörrar och det gör jag nog. Men jag skriver från en plats av att nu faktiskt kunna se mönstret som min röda tråd väver. Jag har hela tiden känt den röda tråden i mitt inre men inte alltid kunna se helt klart vad den väver. Har bara litat på att mitt innersta vet och att min uppgift är att ha mod och tillit att följa. Att lyssna till min själs röst, säga JA till dess ingivelser och våga utforska den väg som öppnas upp.
Det är klart att rädslan vandrar vid min sida. Det är min lilla tjej som inte känt trygghet som är rädd. Den del i mig som har kämpat för att överleva. Hon är min älskade lilla. Jag, som byggt tillit och trygghet, visar henne vägen till att våga följa. Våga leva, inte bara överleva. Hand i hand vandrar jag med min rädsla, med min lilla inre tjej. Hon är min, hon är jag och hon får också vara med på mitt livsäventyr. I min livsupplevelse. Jag kan ju inte leva utan henne när hon var i upplevelsen innan mig.
På riktigt tycker jag om att inkludera allt det som med livet blivit jag. Möta mig ödmjukt så jag vågar följa rösten som visar vägen. Hårdhet och att forcera fungerar inte alls längre. Kraften kommer inte från den plats. Min kraft kommer från att jag lyssnar, känner, säger ja, agerar, följer och även bjuder in det som gör motstånd. Jag vill vandra hel. Ankrad i min kärna.
Egentligen precis så som mentorsprogrammet stödjer till, att leva och ett liv i andemening av; Source Aligned life and leadership. Det är den väg jag vandrar och den jag bidrar med till andra. Till oss som vill leva innerligt ❤️ från vår kärna.
Jag vet inte hur hela mitt livsmönster kommer se ut när min röda tråd vävt klart. Det jag vet är den väver mitt unika mönster och jag vill inget hellre än att få uppleva, känna och se den väven.
Nu när jag ser mer och mer, hur skrivandet, konsten och terapi fått större plats i mitt liv, börjar jag ana vad som håller på att växa fram. Det får mitt hjärta att le och själ att jubla. Väven besöker mig om nätterna, tråden visar sin rätta färg och mönstret träder fram. Det ger mig en känsla av ro. Jag börjar mer och mer känna mig hemma. Känna igen mig. Det jag i hjärtat viste fanns, finns. Jag ser brödsmulorna jag lagt ut. Precis som Hans & Greta när de hittade hem.
*ler* för att denna texten inte bara är till mig. Den är om mig, men även VERKLIGEN till dig.
All kärlek // Tina Ikonomidou - Livets alkemi
