Vila nu inför en ny tid

Ur blogg: Vila nu inför en ny tid!

Foglossning i ryggen i dag! Det är signalen min kropp ger när det är dags att snart föda. Igen!!

När jag födde mitt första barn som ett rinnande vatten förstod jag att jag är en föderska. Jag är här för att föda, men i morse när fogarna gav sig till känna hörde jag mitt inre viska trött: - jag orkar inte föda mer. Min kropp behöver vila.

Vänner, vi står inför en tid av massfödelse. Multipla födslar i en och samma födelse. Som dominobrickor som faller i ett bräde. Popcorn som poppar, i en popomgång. Det är en tid av uppvaknande i det egna livet och kollektivet. På ytan kan det se ut som att vi är på väg till ”det vanliga”. Ärligt! Det vanliga finns inte mer. Dött. Borta. Förbrukat. På återvinningen. Omskapas.

Vi är i en transitzon. Vi ska ut och igenom till en ny jord. Ny livsstil. Var och en hittar sin väg i nya det livet. Vissa söker där ute. Några går vilse i labyrinten. Andra går hem till sitt hjärta. Den fria vilja. Den egna vägen i den nya tiden. Längtan när fram? Eller rädsla?! Vad vet jag. Många människor. Många vägar. Olika öden. Inget rätt och fel. Bara neutrala väger som ger olika livsupplevelser. Det inre livet orienterar sig till det det okända.

Många av oss längtar att komma nära. Vandrar hemåt. En intressant resa. Enkel för den som varit hemma ofta och kan vägen. Ett orienteringspass för den tränar att hitta. Ett äventyr för den som inte vet var hemma är. Vi längtar och det bär oss fram. Ändå kan förändring vara ny och okänd. Förstelna oss att sluta gå. Stanna vid en sten. Slå oss till ro. Vänta ut natten för att sen börja gå. Släpp, släpp, släpp gamla tanke och känslomönster, beteenden och attityder som skrämmer till det nya. Vem är vi nu? Vem vill vi bli? Naturliga och nakna. I harmoni med vår ekologi. Släppa det invandra. De gör det bara svårt. Lätt att säga. Bit för bit, vi går. Låter det mogna och falla av.

Falla, födas. Ge det tid!

Ger detta mening?

Mina fingrar dansar över tangentbordet och jag känner att jag knapp har en aning om vad som skrivs.

Tänk att du är gravid och bäbisen i magen vägrar komma ut. Slitigt eller hur?

Precis så kan den inre processen bli för oss om vi vägrar föda det nya i oss. Låta det få ha sin naturliga graviditetsgång och födas fritt. Födas. Födas. Inte tycka på och komma ut hudlös och oklar. Inte heller vägra. Slappna av och följ. En ny tid kommer och även om allt på ytan ser ut att vara samma så är det inte det. Strukturen/mönstret bakom är förändrat.

Vi har fått en chans till en ny livsstil. Varje dag hör jag kvinnor och män prata om sin innersta längtan. Den handlar om natur, odla, leva sin sanning, jobba mindre, relatera i det lilla mer, gemenskap, enkelhet, avskalat.

Vi kommer födas som popcorn. Vare sig vi vill det eller ej. Det kommer naturlig röra sig ditåt.

Pressas genom sköter. Att stanna i mammas mage, det välbekant och trygga, har också ett slut. Det blir en lång övergång. Så vi kan ta det med ro.

Vi behöver bara vara friska, utvilade och starka.

Då snackar jag inte upp-till-tänderna-med-rustning-starka. Utan stå i vår kraft. I linje. Friska med starka kroppar och balanserade nervsystem. Sanna med våra känslor som vi vågar se och känna. Mental styrka för att fokusera och guida oss fram.

När jag hörde en del i mig uttrycka: -Jag orkar inte föda mer. Då gick jag till den delen och satte mig ner vid sidan av, precis så som jag gillar att göra. Frågar: - Vad behöver du?

Vila, fick jag till svar.

Så idag vilar jag.

Igår vilade jag.

Kanske vilar jag även imorgon, vad vet jag.

För en födelse är på väg och den kan jag inte göra någonting åt. Den ska jag igenom.

Det jag kan göra nu är var vän inuti. Lyssna och svara an. En del i mig vill vila. Då vilar vi.

För mig är det vackert.

EN del vill vila. Då vilar VI

Förr i världen hade jag kört över den delen.

Den tiden är förbi. Död. Borta. Det är inte jag mer. Aldrig igen. För det är inte jag.

Jag är ny. Inlyssnande och vän inuti.

Nu vilar vi. Vi håller ihop. Vi tar hand om varandra. Inuti.

// Konstantina Ikonomidou 🦅