Vad är hem?, del 9

Natt 27, till 13/8 Skutesjön, Skutesjö healingcenter. Sista dagen


Har ni varit med om att ni håller kvar vid något som går mot sitt slut, eller faktiskt redan är över?



Det gör jag nu. Vill inte släppa taget och för snabbt låta sommarens resa gå till det förflutna. Den var och är obeskrivligt viktig för mig. Jag vill vara med den lite till.

Körde några varv runt kvarteret innan jag parkerade där jag bor. Hörde min inre röst säga: ”Nu är det dax att parkera och gå upp. Gå hem.”


Vad är hem?

Är det där jag bor, tänkte ett annat jag.


Känslan tog över och ögonen tårade. Vill stanna kvar i det som gått mot sitt slut och i det fysiska redan är över. Fast fullt levande i det ofysiska i mig.


Naturen, människokontakten, generositet på alla plan…ja alla dessa upplevelser. Tänk att så mycket kunde kännas och få stark betydelse bara på en resan upp och ner i Sverige. I sin enkelhet. Jag, hunden och min plåtis.


Så här sitter jag och tittar på foto för att komma nära och närmare. Känna hur det kändes och smälta att det verkligt hänt. Dessa 4 veckor har existerat och än håller jag dem i nuet. En stund till innan de får tillhöra dåtidens minne.


Jag ler och håller sorgen borta. Sorgen som egentligen är förklädd tacksamhet. För OJ vad jag är tacksam. Så tacksam att jag tänjer ut dåtiden in i nuet. Bara för en stund. Håller kvar och känner ödmjukheten i att det är okej. Det är verkligen okej att följa sin egna takt.


Min takt är även väldigt långsam. Tro det eller ej. Så är det. Därför påminner livet om och om igen. Det är jag glad för. Att jag aldrig tillåts glömma det som i mitt hjärta är gömt och vårdat ömt.


Så jag vill dela min sista stund på resan. Den sista timmen.


Innan vi kommer dit låt mig börja här…


Jag minns när jag, varje år, stod vid grinden utanför min farmors hus, efter att sommaren var slut. Det var dax att åka hem. Vi andades lite som att vi båda tog sats och mobiliserade kraft. I kramen strömmade tårarna och värmen omlott. Varje gång sa jag: Lova mig att vi ses nästa år. Jag lovar, sa hon. Fast hon blev äldre och vi viste att kramen kunde vara den sista så lovade vi varandra ytterligare ett år.


Ett hejdå var alltid på återseende.


Tills den kram för fyra år sen blev den sista.

Det blev inget mer fysiskt på återseende. Jag chansade ett år och åkte inte till henne pga COVID. Tänkte att hon kanske klarade två år. Det gjorde hon inte. Sen dess har jag inte varit i min by. För att hon kommer inte stå vid grinden.



Så idag kom hon till mig i kåtan. Där jag satt och i det tysta avslutade min resa med att tacka och välkomna. Hon kom med sin varma närvaro och viskade i mitt öra: Kom hem!


I kåtan från NORR som jag satt i i SÖDER kom min farmor och kallade mig hem.


Finaste farmor, vad är hem?

Ni har ju vandrat och vandrat.


Vad är hem?


Där börjar nästa resa…



Natt 28, till 14/8 i Helsingborg

I reflektion



Tack för att du varit del av min resa och tagit del av mina ord. Jag älskar att skriva!


Jo, även tack för ditt tålamod med mina stavfel, särskrivning och annat. Jag låter inte det hindra mig.


Vi ska inte låta operfektion hindra oss. Vi ska låta det spegla vår mänsklighet. Vi hjälper varandra så.


Stor kram

Tina



28 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla