Utveckling eller avveckling? Eller inget av det!
Delar en bit av min upplevelse. När du läser ha då med dig att jag bara erbjuder beskrivning av min upplevelse och inte en allmängiltig sanning. Tror inte sånna finns.
Jag minns inte när jag började med min utvecklingsresa. Troligtvis för att utveckling intresserat mig så länge jag kan minnas.
Jag frågade aldrig mig själv varför jag ville utvecklas och det tog mig många år att förstå det. Det kom som en blixt från klar himmel det ögonblick jag insåg att min utveckling handlade om att fixa mig själv. Bli bättre. Perfekt(are).
Det såg ut som utveckling för mig och för andra, men den osynliga dynamiken som styrde processen innehöll en känsla av att jag inte var bra nog. Att jag behövde fixas, förbättras.
Intressant? Var kom den idén från? När gick jag från att vara en fullkomligt nöjd liten tjej till uppfattningen om att jag skulle förbättras?
Märk då att jag skrev att utveckling har intresserat mig så länge jag kan minnas. Så troligtvis har jag burit på den känsla länge. Under ytan känt att jag inte är tillräckligt bra som jag är när jag är jag. Mitt system skapade sanningar om att jag behövde ändras. Fixa det som var ”fel”.
Intressant med tanke på att jag alltid varit fantastisk! Då menar jag det ärligt, inte som en kompensation för att dölja värdelöshetskänslor.
Med åren skapades en inre konflikt. Den ena delen ville anpassa sig för att få uppskattning/kärlek och den andra som vägrade anpassa sig och stod kvar i sig. Orubblig. Ville vara fri att vara sig själv. Oj, vilka konflikter dessa två delar haft. Kämpat mot varandra. Så slitigt det varit.
Denna dynamiken finns mjukt kvar i mig. Jag ser den, ser delarna. Den ena vill ha kärlek och den andra vill vara sig själv. De kom samman när de släppte fokus på den yttre världen. De började älska varandra och började vara sanna med varandra. Vi började acceptera och älska varandra. Jag (vi) är okej precis som vi är. ❤️
Den tiden när jag ska fixas är över. Den kommer aldrig åter. Jag är född perfekt! Jag är inget objekt. Jag är en varelse med en livsupplevelse. En upplevelse som är min och kan vara hursomhelst. Jag och livet väljer. Varken jag eller livet kan eller ska fixas. Vi ska levas. Upplevas.
Det är sorgligt nu i efterhand att utveckling kan bli en ”sport” som driver oss längre ifrån oss själva och skadar mer än att ta oss hem till att omfamna och acceptera dem vi är.
I varje fall blev det så för mig. Jag säger inte att den utveckling jag gjort inte var nödvändig eller en naturlig del av min väg. Jag säger att den innehöll en del av själva grundproblemet. Känslan av att det är något fel på mig och jag behöver vara annorlunda.
Vet ni vad jag ”jobbade” på som min omgivning gav feedback på: vara mindre känslofylld, mindre direkt, mindre krävande, färre behov, mindre impulsiv och hantera min eld (ilska, passion…). Mer av det ena och mindre av det andra.
Ibland undrar jag om jag verkligen hade problem med den jag var eller om omgivningen hade problem med mig. Var låg problemet egentligen? De som gav feedback vad gjorde de för att ta emot mig som jag var?
Egentligen undrar jag inget längre. För tiden är förbi och jag är fri.
Att utvecklas kan vara fantastiskt. Att avvecklas än mer fantastiskt, om jag får säga mitt. Inget av det och bara acceptera och omfamna är nog bäst, enligt mig.
Men att vara försiktig med sig själv. Min erfarenhet är att det i ”utvecklingsvärlden” skjuts speglingar och icke efterfrågad coachningar, projektioner till höger och vänster. Underbart kan man tänka, att utvecklas i vardagen utan att betala en spänn för det. Det är lätt att skada sig själv mer än att utveckla sig, känner jag. Lätt att säga: kanske är även det en del av vägen. Vad vet jag?!
Just nu känner jag att det är underbart att utvecklas med livet och i livet, men inte utifrån att jag speglas och får icke efterfrågad feedback. Det är för mig direkt intrång i min svär.
Det är där den stora skillnaden blev för mig och friheten började växa. Jag sa STOPP och NEJ. Inget fick eller får passerar in i min svär som inte jag tillåter. Min trädgård är min. Jag bestämmer vad som planteras där och vem som kommer in. Varför? För den är min. Det är så enkelt.
Jag började avveckla, plocka ogräs, städa ut speglingar, projektioner, idéer, pålagd uppfattad potential. Jag städade ut människor, uppdrag, situationer.
Jag blev helt ointresserad av andras uppfattningar och väldigt intresserad av att handplocka de fröer jag ville och vill ska växa i min värld. Jag blev och är otroligt selektiv. Äger mitt space. Väljer för mig.
Jag vet att det kan provocera, men det provocerar inte mig. Var och en väljer för sig.
Jag tackar kärleksfullt och tydligt NEJ till yttre speglingar och att bli ofrivilligt coachad, få tips och råd, som i regel handlar om att den andre vill uttrycka sig mer än att jag vill ha. Är helt helt helt ointresserad av att ta emot något jag inte vill ha eller frågat om. Är selektiv och älskar det. Väljer in och väljer bort. Ber om speglingar när jag vill ha dem, av min mentor och människor som jag uppfattar som klara speglar i tillstånd att spegla utan egna projektioner.
Kan låta helt livsobejakande. Jag hör ju det när jag skriver. Det är det som är hela grejen. Att det inte är det för mig. Det är otroligt livsbejakande. Det är det största JA:et till mig. Den största befrielsen hitintills. Jag älskar det! Det är väl det viktigaste? Att det är sant för mig?! För var och en av oss?! Det egna inre uppvaknandet! Inte någon annans idé om ens utveckling, avveckling och uppvaknande.
Jag litar på att jag vet vad som är bäst för mig. När jag känner att jag inte vet då BER JAG om stöd, av den som JAG VALT att få stöd av.
Jag litar på att andra vet vad som är bäst för dem. Ber någon om stöd så finns jag där. Ber någon om spegling så speglar jag. Köper någon (vilket många gör) mina tjänster så får de det de själva anser att de har behov av.
Andras livsupplevelse handlar om dem. Inte om mig. Min livsupplevekse handlar om mig. Inte om andra. Jag tycker inte vi behöver lägga oss i så mycket utan heja på varandra för att vi vågar upptäcka och visa det vi uppfattar som oss själva.
Hej och hurra 🥳 // Konstantina heter ja(g)
Comments