Skrev för att finnas

Författardrömmar? Hade jag det?

Inte vad jag kan minnas. Det är det ärligaste svar jag kan ge.

Däremot minns jag att jag som liten hade de skrivna orden som mina vänner. De kunde uttrycka de känslor som jag inte tillät mig att visa eller med ord säga. Det svåra, ledsna, besvikna, rädda, sorgsna, kritiska, tyranniska och självdestruktiva... känslorna ingen viste att jag hade. Orden i mina skrivböcker blev min hemliga skatt. Där gömde sig allt jag knappt vågade känna. Absolut inte vågade sätta ljud på. Inte för att någon hade sagt att jag inte fick, utan för att jag kände att de inte fick plats. Jag ville inte vara jobbig och krävande. Vilket jag med åren och livet har tillåtit mig att bli. För att jag har rätt till mina behov och mina känslor. Det är inget fel på dem och inte på mig heller. Många år har jag jobbat med det och behöver göra än idag. Att det inte är fel på mig och det jag känner. Mitt inre behöver inte gömmas med bokstäver i mina hemliga böcker. Det kan få höras och genom mig få sin plats i mitt yttre liv.

Att skriva var för mig som barn och ung min terapi. En del av att förstå djupet, bredden och mångfald av mitt inre rika liv. Det var så rikt att det blev en labyrint med stigar av känslor, stora tankar om livets mening, om döden, universums ursprung och själarnas vandring. Jag skrev allt som rörde sig inuti. Fångade drömmarna från dagen och natten. Skrev och tolkade. Tolkade och skrev. Någon pratade med mig där inuti. Någon mer än mig. Någon mer än alla jag.

I hela mitt liv har jag använt min vänstra hand för att få ut känslorna och tankarna. Skrivit i dagböcker, skrivböcker, lösblad, toarullar, servetter, kräkpåsar... Burit en penna och en bit papper i väskan. Vill inte missa en enda chans att tömma mitt inre, eller möjligheten att lösa universums mysterier, när orden som ett rinnande vatten flödar ut.

Jag har nog vetat att det kommer bli fler än en bok. Kanske rent av många. Någonstans där inne har jag sett det framför mig. Att jag håller i böcker. Sju böcker brukar jag skoja om. Inget jag ändå tänkt på eller strävat efter under största delen av mitt liv. Det är människor nära och längre ifrån som har sagt att mina ord rör och berör, att de behöver komma ut. Bli till bok, få vingar och flyga fritt.

Att skriva var ingen dröm för mig. Det var min överlevnad. Det är lilla flickan i mig som hittade ett sätt att få finnas, att få känna, att få prata om det djupa och ibland det vuxna, många gånger även svåra. Det var flickan i mig som inte viste hur hon skulle göra för att uttrycka sina behov, sina känslor och göra sin sanna röst hörd. Hon som skapade en stark och självständig mask, blev duktig och lärde sig bära ansvar. Flickan, som blev kvinnan som fortsatte att skriva under tiden hon försökte få allt att hålla ihop. Tills hon började släppa taget om det hon bar. En "sak" i taget. Släppte och skrev sig fri, inuti.

Det blev Livets alkemi.

Hundratals texter väntar. Jag låter dem vänta. För att de gör ont att läsa. Orden är hennes och hon är en liten tjej. Ganska ensam, under en tid när jag inte var vuxen och kunde vara där. Nu vet hon att jag är här. Vi ger det tid. Tar det med ro och låter texterna i egen mogna gro.

Jag får frågan om mitt skrivande tog tid. Orden tog inte tid, inte heller texterna och att fylla böckerna. Att våga ge det yttre liv tog tid. Livets alkemi låg vilande i flera år. Min inre kritiker satte tänderna i den. Hon fick mig att känna mig otillräcklig, oduglig och rädd att bli hånad. Att inte bli mottagen. Hon väckt samma känslor som jag hade som liten. Känslan som fick mig att gå inåt, drömma i min värld och skriva. Att inte berätta vad jag kände och vad som för mig egentligen hände.

Bestämde mig för att inte ge ut någon bok. Hon, min kritiker och inre tyrann, vann. Kom åt min innersta känsla. Tryckte till mig. Jag släppte min bok fri. Gav den till livet och sa gör vad du vill, boken är din. Jag kommer inte ge ut någon bok.

Nu i efterhand ser jag att vinden spred mitt frö, höll det i jorden, gav det näring och liv. Midsommar 2022 knackade livet på min dörr och sa att nu ska orden ut. De ska bli bok och få eget liv.

Att skriva kommer jag göra hela mitt liv. Det fick mig att överlevde och numera får det mig att även leva. Tack för att du tar emot mina ord.

All värme / Tina Ikonomidou

Livets alkemi finns att köpa på www.tinaikonomidou.com/shop