Själv eller ensam

Jag är på ett äventyr! Äventyret har jag döp till Livet på jorden. Inom äventyret är jag på mängder av mindre äventyr. Som detta påhitt jag kom på: ROADTRIP med min plåtis. Mitt hem på hjul är en ny upplevelse som har blivit en del av mitt liv. Min självvalda SJÄLV upplevelse.


Jag provar mina vingar. Är nybörjare. Lär och löser det som händer längs vägen. Jag följer min intuition och mitt flöde. Mitt hjärta ler och jag känner frihetens starka vindar. Jag är en självflygande örn 🦅. Oxo….


För jag är även en relationsperson som dyrkar tvåsamhet. Van att bjuda in min kära och frossa i känslorna, närheten och intimiteten. Jag älskar tvåsamhet... men vem blir jag i tvåsamheten?! Vem är jag utan den?! Vågar prova att göra saker själv för att känna mer av mig och hur livet upplevs igenom mig. Låter det flummigt? Egentligen inte alls. Däremot väldigt självbejakande :)


Inför denna tur besöktes jag av en inre fråga i sällskap av en diffus känsla: Är jag ensam?

När frågan ställdes i mitt inre började en ensamhetskänsla titta ut. I kanske sisådär 30 sekunder. Tills ett leende sprack upp och sa: Hjärtat, det är ju din längtan! Att flyga själv i ditt egna tempo. Röra dig mellan jord, eld, luft och vatten i din egna rytm. JA, just det sa jag och ensamhetskänslan fick sällskap och började även den le.


Vi är inte ensamma vi är själv! Sa delarna i mig, medan örnen visade ormen höjden, visionen och den glädjefyllda vägen. Leendet blev större. Hjärtat log.


Idag började min resa från Rydebäck upp mot Höga kust i Ångermanlan. Ett äventyr i äventyret. Från en plats av glädje, inspiration och nyfikenhet.


Klockan 10 var jag klar för att tuta och köra. Jungfruresan och första enveckas ROADTRIP.

Här är jag i kontakt med tindrande SJÄLV ögon fyllda av Gudinnan och hennes kära Gud. Ensamhetskänslan är inte där. För det är fler än jag med på turen. Alla mina delpersonligheten, själen, bilen och dess själv, naturens element och alla levande väsen. Sist men inte minst Gudinnan/Gud. Hur kan jag vara ensam. Här är det nästa överbefolkat, inuti :)

Jag gjorde en Tina! Skrev på Facebook och bjöd in väven att ses och bjuda mig på kaffe längst vägen. Första stoppet blev hos min fina kusins som svarade an och stod redo att väcka resenären med kaffe. Hurra sa jag!!


Körde vidare och med milen började jag spana efter vattendroppar samlade till en sjö. Älskar sjöar. Matlåda, sol och sjö. Precis det som för mig är essensen av: "I det lilla bor det vackra". Det stora. Det rika.

Jag skulle kunna välja att känna mig ensam när jag satt där vid sjön och åt. Att inte dela stunden med någon annan. Saken är den att jag delade ju upplevelsen med någon!! Med mig. Den värdefullaste människan i mitt liv. Jag, sjön, träden, stenarna och platsen. Hur helt som helst. Så besjälat. Saknade inget!


Upplevelsen av ensamhet finns i mina familjeled, så den skulle kunna vara nära tillhands om jag valde det. Det gjorde jag inte. För den känsla kändes inte sann för mig och i mig. Mer som en känsla som tillhör någon annan än mig och tagen ur ett gamal byrålåda med gamla plagg som inte passar mig längre. Något jag växt ur. Något jag kan välja in och välja bort. För den tiden är förbi.


Klart jag skulle kunna inbilla mig att ensamheten var sann och välja det. Fast neee... det skulle jag inte. det bara gick inte. För den lögnen är avslöjad sen länge sen. Jag kan aldrig mer vara ensam. Inte så som själen lever i kontakt just nu. Sanningen vet att jag har valt att vara själv, för att jag vill uppleva mig i relation till upplevelsen. Dela stunden med självaste livet. Känna hur jag och livet är ett och smällter samman på nätt oförklarligt alkemistiskt vis.

Själv….vidare på tur. Klockan blir 18 och det är dax att hitta en plats för mig och mitt hem. Omberget står det på skyltarna. Kroppen och bilen svänger av. HÄR vill min kropp vara. LER för jag vet här i omberget bor Gudinnan Om. Är det hon som kallar? Eller jag? Hihi... nyfiken är jag. Ja, men ja ... så här är jag!!


Har hittat min plats för mitt hem, min kropp och själ. Parkerat. Ställt mig till ro och satt mig tillfreds. Med berget i ryggen. Jorden under mina fötter vilar jag. Blickar jag ut över sjön.

Kroppen vilar och själen ler. Låter hela mitt andetag fylla ut hela min kroppsdräkt. Det är jag och livet ihop. Här och nu i min livsupplevelse.


Det är så coolt att jag nyper mig i armen. Det är på riktigt! Själv och lycklig…

För nu...




66 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla