När skräcken flyttade in

Behov och behöva. Är det jag eller hon. Den lilla tjej i mig som emellanåt ropar och skriker. Hon är liten. Jag har upptäckt att hon är två. Liten och frusen. Börjat tina.

Ler! Hon har börjat tina, kanske är det just därför jag heter Konst.an.Tina. Konsten att tina.

Tänker nu på min mentors bok ”Konsten att tina en frysen själ”. Tänker på min historia ”Konsten att tina en vettskrämd kropp”.

När jag var två skrämdes jag så djupt att skräcken i mig fick sitt fäste. Något i mig frös, stelnade och en skräck flyttade in och byggde bo i mig. Än idag bor vi ihop. Den har haft sin boning i mitt nervsystem utan att jag har vetat att vi varit två. Att jag haft en vettskrämd inneboende som under ytan har bestämt i mitt hem.

Jag är i en tid av att minnas, känna och förstå. Det låter som att jag lär i livet, men jag skulle vilja säga att jag vandrar hem till mitt inre gömda rum. Det är ofta på vägarna, på mina roadtrips, med de nya platserna som minnen, känslorna och tankarna vaknar. Jag hamnar i djup reflektion.

Jag gör en inre djup resa som för det yttre kan se ut som ett coolt äventyr. Det är det nog också, men det är inte det som berör mig. Min plåtis, resan och platser ”är det som lockar mig ut och sen in” för att jag ska slappna av, bara vara, minnas, öppnas och möta det okända i mig.

Under de senaste år har jag börjat förstå att något inte står rätt till. Förstå att jag är överkänslig och att mitt nervsystem skriker HOT i helt naturliga situationer. Då har jag blivit som två. Liten utan att förstå.

Jag har varit dömande mot mig själv och inte fått ihop hur jag kan vara så medveten i en stunden och helt irrationell, stressad och livrädd i andra.

Det livrädda har inte känts som jag utan som något som tar över mig och sätter kroppen i larm. Vad händer har jag undrat?! Aldrig förstått.

Nu vet jag att hon som trycker på larmet bara är två. Hon bor i mitt nervsystem. Har direkt tillgång till centrala larmknappen. I samma rum som skadan är. Där traumat har sitt hem. Hon är liten och vettskrämd.

Då när hon var två och blev skrämd till livet. Trodde hon att hon skulle dö. Så hon frös. Svalde sitt skrik som fastnade inuti. Sen dess har hon försökt komma loss. Tina och släppa det krampaktiga greppet. Hon ville till en famn som inte fanns där just då. Sökte kontakt. Sökte ögon. Se mig jag är fast. Värm mitt blod som är iskallt. Frusen och med skriket tyst och outtryck i sin hals.

Lilla tjejen i mig som bara är två. Trygga! Trygga. Håll mig hårt. Älska mig. Håll mig hårdare och släpp aldrig taget. Än idag kan jag inte mötas utan djup trygghet, stark närvaro och kontakt, med beroende av beröring och kärlek av min käras famn. Vems famn söker jag? Än idag? Undrar jag och ler. För det är så att jag egentligen vet.

Det färgar mitt liv, hur jag relaterar och är i relation. Den lilla tjejen vill hela tiden säkra sina behov. Sin trygghet. Sitt liv. Det har varit jobbigt för mig. Känt mig disfunktionell. Kontrollerande. Gränsättande men ändå inte. Tydlig men ändå inte. Konstig rent av.

Mitt vuxna, mogna och medvetna jag har inte förstått förrän nu. Att hon är så liten som två. Att jag har en överkänslighet i mitt nervsystem. Ett trauma som längtar att läka ut.

Med ödmjukhet sitter jag med insikten att jag under alla år inte vetat att jag haft en frusen känsla gömd i min kropp. Ren och skär skräck som fastnat. Det gör mig ledsen och ändå jätte glad.

Nu förstår jag att det inte är nått fel på mig. Förstår varför jag kissar på mig när jag blir skrämd, inte alltid klarar av ljud och hastiga rörelser, är rädd för män och upplever vissa beteende som skräckslagna hot.

Jag behöver vara varsammare. Inkludera henne, traumat, nervsystemet och kroppen. Möta mig där jag är. Välja in situationer och personer som även gör henne trygg.

Jag har förstått att nervsystem behöver tryggas, lugnas, röras och beröras. Det hjälpa min lilla tjej att tina och våga stanna kvar. Det får mig att känna mig trygg i mig, i min kropp och med andra, även när hon tittar fram och vill vara med.

Jag har under livet levt modig. Det blev min strategi för att vända ryggen till den hängivna vän som stod och knackade på min dörr. Ni vet vännen som man inte vill leka med för att det speglar upp den egna smärtan som man bär. Ungefär så.

Nu behöver jag inte vara modig mer. Bara varsam, inlyssnande och genuint snäll, för min älskade tjej vill kännas sig trygg med mig. Jag vill inget hellre än att hon ska kännas sig trygg med mig. Älskad, sedd och hållen. Av mig!

Hej lilla tjej!! Jag älskar dig