Jag tittar ut över bergskedjan som omfamnar byn. Försöker fånga dess ryggrad och toppar på bild. Fast jag vet att bilden aldrig kan förmedla det jag ser, känner och upplever. En simultan tanke och känsla väcker värme och tillhörighet. Hör en känslotanke uttrycka: "Dessa är mina berg. Min by." Kroppen ler fast jag vet att jorden är fri och inte är någons. Ändå känns just denna bit av jorden som min.
Den logiska tankens röst avbryter mina nostalgiska och något förskönade barndomsminnen. Den påminner mig om att jag aldrig fullt ut levt bland dessa berg eller upplevt denna by, inte mer än några sommarmånader om året med min farmor och farfar.
Det som idag kallas själv- och samhushållande var en naturlig del av mitt sommarliv. Efter att min farmor och farfar lämnade Sverige omkring 1990 efter 20 år som arbetskraftsinvandrare återvände de till Grekland och byggde upp ett relativt självhushållande liv. Inte för att de var omställare, utan för att de bar med sig kunskap från att ha levt nära jord och djur innan de flyttade till Sverige och började jobba i industrin.
Idag är jag glad att jag fick plocka och äta allt de odlade och lagade av. Väckas av grannens tupp och äta hönornas ägg. Till och med den varma nymjölkade komjölken, som den andra grannen kom med på kanna, kan jag uppskatta nu. Fast jag ogillade den starkt då. Då ville jag ha Arlas mjölk, bananer (som inte fanns att köpa) och tillgång till vanlig telefon ☎️ för att fritt kunna ringa hem till mina föräldrar i Sverige. Vi hade ingen telefon hos min farmor när jag var upp till 10 år. Ingen annan mer än Leonidas som drev allehandeln hade det. Han ropade ut i megafonen när samtal kom in. Då fick vi springa med farmor till luren några hundra meter bort.
Här bodde han när han levde.
Det är en tid som väcker en innerlig känsla i mig och troligtvis omedvetet påverkat och genomsyrar mig mer än jag anar. Jag har en djup respekt för kraften av det undermedvetna inom oss. Det formar och oss styr oss mer än vi tror. Det säger att det styr oss upp till 95%.
Det är intressant att samhörigheten kan kännas så starkt. Fast jag aldrig bott här. På riktigt. Det är ändå något som slappnar av, blir tryggt och gör andetaget större. Det låter som att det är platsen och vyerna som inger en stark känsla av HEM. Fast jag vet att det är relationerna som ger ankring till platsen och vyerna. Kanske är det relationerna som skapa känslan av att vara HEMMA. Högst troligt är det så.
Blickar ut över byn när solen stigit upp. Tänker, känner och reflekterar.... över djupet av HEM & HEMMA. Vad är hemma?
På tal om relationer... Egentligen är det inte för att jag som barn hade starka relationer till byborna, utan för att min familj och släkt är samlad och har band med varandra och andra. Min värld var ganska liten som barn och min trygga relation var till min farmor. Genom hennes relationer fick jag starka omedvetna band till andra. Blev trygg i gemenskapen och på platsen, med jorden.
Minns när folk i byn frågade: Vems är du?
Då viste jag att svaret var att säga farmors och farfars efternamn. Då viste alla. Relationer skapade trygghet för mig. Det blev en väv som bar och fortfarande är. Fast det är mer komplext än så... och den komplikation tar vi en annan gång.
Nu vill jag visa min gammelfarfars hus. Han flyttade till Grekland 1929 när tvångsförflyttningarna och växlingen mellan greker och turkar ägde rum. Greker i Turkiet fick lämna sin hem och flytta till Grekland. Turkar i Grekland förflyttades till Turkiet. Ja, vänner detta är ytterligare en historia som vi får ta en annan gång. Det är en historia om när min och många familjer splittrades, fick lämna sin dåvarande jord och finna nya hem.
Min gammelfarfar fick lämna sin jord och hem för att finna nytt. Det som blev hans nya plats, nya vy och med nya relationer är det som för mig är hemma. Han grundade sina fötter på ny plats och gav oss i senare led rötter. Även om platsen var ny för honom så blev den hemma för mig - ett hem jag aldrig bott i - men ändå en känsla av att vara hemma.
Ofta tänker jag på vad som psykologiskt, mentalt och själsligt händer när en människa grävs upp ur sin jord och planteras i en annan, som många av oss som lämnar våra platser och flyttar till nya platser. Det tar mina tankar till växter. Det som mina dagar numera handlar väldigt mycket om. Växters olika förmåga att anpassa sig till den jord de planteras i. De som behöver ha specifik jord, förhållande, plats för att växa och de som kan planteras överallt och ändå leva. Jag talar inte om att överleva och hitta väg till liv, utan optimala förhållanden för att växa, blomma och bidra till sin omgivning/ekoligi.
Vilken växt är jag? Är du?
Vilka är våra optimala förhållanden?
Är vår relation till varandra vårt mikrouniversum? Det som kanske betyder allt? Avgör hur vi har det och hur vi tar det?
Frågor som är spännande. Skapar ankring och samtidigt vägvisning. Vill du fortsätta reflektera och meditera då vill jag påminna om boken Livets alkemi. Julpris 200 kr ex frakt för att sprida innerliga gåvor till jul. Köp på tinaikonomidou.com/shop
Önskar dig allt det bästa
KonstanTina Ikonomidou
Comentarios