Mitt inre barns längtan

Jag sitter med tidningen Inspire i händerna och läst rörande och berörande artiklar av människor på sin mission om en bättre värld. En fråga fångar mig! Jag tror det är Lillemor Groth som skriver om att vara i sin inre kärlek och göra det som är härligt, kul och kreativt.

I texten står en fråga som mitt sinne läste som; Vad tycker du är genuint roligt?


Precis när mina ögon sluts och frågan börjar landa i mig, känner jag hur min inre flicka gör en kullerbytta fram och pockar på min uppmärksamhet. Jag hinner inte fråga henne vad hon vill för hon hoppar med händerna i luften och ropar;

- Jag vill in i spökhuset! Spökhuset Spökhuset!!



Jag ler! Underbara unge. Tänk att hon aldrig glömmer att hon inte fick åka spökhuset när hon var liten. När hon hade åkt alla karuseller och hade den sista kvar; spökhuset - fick hon höra att hon var för liten. Tror ni hon tänkte på spökhuset? Ja, hela hela tiden fram till att hon var så stor så hon kunde åka Spökhuset. Då var inte just det huset så kul och inte heller läskigt.


Länge trodde jag att spökhuset hade lämna denna underbara tjejs sinne. Det hade det nog. Det hade fallit glömska i sinnet, men än bodde längtan kvar i hjärtat. Det fanns någonting i hennes hjärta som drogs till spökhuset. Som längtade efter att möta andar. Som kunde prata med de kroppslösa. De skrämde henne. Det verkliga spökhuset skrämde henne. För varje natt var hon i spökhusen. Eller egentligen var hon inte i spökhusen utan de kroppslösa kom till henne. Hon hade hittat ett sätt att få dem att hålla sig bort; en ikon med Jesus över huvudet, en minibibel under huvudkudden och lampan vid nattduksbordet tänt. När hon tyckte det var som läskigast så sov hon med ikonen och bibeln i famnen.



Någon är här! Var en känsla som hon levde med. Vem är här?

Fråga vem som är här sa mödrarna i hennes led.

Hon vågade inte fråga vem som var där, men kroppen kände att något kom in i rummet.

Just då viste hon inte att de kroppslösa även kan vara goda och oftast är. Att det är nära och kära som vakar, hälsar på och guider och änglar som pussar på en och beskyddar.


Vissa nätter vågade hon inte sluta ögonen för att "de" kunde gå genom väggar. Det var det obehagligaste hon viste. Tom tjuvar var bättre för dem kunde man höra. De kunde bara ta något från hemmet. Även mördare tyckte hon kändes lättare för de skadade bara kroppen. Men de kroppslösa kom innanför skinnet. De kom rakt in till det heligaste. Till själen. Till mig.


Varje dag i kamp med mörkret och det som kunde visa sig. Hon gick aldrig i mörka rum. Tände alltid en lampa bakom sig och en framför sig. Länge länge länge, tills hon var väldigt vuxen. Hon sov med sin gosiga tusenfoting tills hon var vuxen. Den kunde hon krama och be om att allt som kändes skulle försvinna. Förneka att någon var där. För i hennes värld ville alla kroppslösa henne illa. Jag undrar varför hon kände och tänkte så?


Det intressanta är att allt hon var rädd för attraherade hon. För om dagarna dagdrömde hon om universum, om meningen med livet, om varelser och ufon. Hon trodde på att vi levde tillsammans levande och döda och i smyg ville hon kunna prata med de kroppslösa.



Saken är den; när jag ser tillbaka på henne ser jag att hon både såg dem och kunde tala till dem. Inte bara till de kroppslösa. Hon var helt underbar!! Hon pratade med det mesta, tex sina kläder. Vems tur det var och vilket plagg som kände vad. Hon kunde urskilja om de var glada eller ledsna, sura eller gåpåiga. Jag ler när jag tänker på alla grejer hon hade för sig i sin värld och i sitt huvud. Hon var minsann ett helt äventyr bara hon.


Hon hade ett underbart sätt att läsa på. Eftersom hon talade till sina böcker hade hon en övertygelse om att hon kunde lägga handen på boken och att kunskapen skulle gå rakt in i henne. Så hon la handen på böckerna och andades. Kanske var det för att nog hade och har en svag dyslektisk ådra som gjorde att det tog lång tid att läsa. Hursomhelst så läste hon böckerna genom att lägga handen på framsidan av boken och fick för sig att hon lärde sig.

Hon brukar säga att hon inte kan säga vad som exakt står i boken men att informationen finns i henne, någonstans i henne och kommer fram när det behövs.



Jag ser tillbaka på henne med kärlek och förundran. Hon var magi! Allt hon vidrörde blev en del av hennes rika värld där gränser inte fanns. I hennes värld av lådsasvänner, det omöjliga är möjligt, färger är starkare och känslor djupare. Frågor är oändliga och hon undrade alltid; varför? Varför det ena och varför det andra! Funderade, klurade, ville veta mer. Pratade som en väderkvarn. Gärna bland vuxna som berättade för henne hur jobbig hon var, att hon inte viste, var ett barn och borde hålla sig utanför vuxensamtal. Hon bara fortsatte; på det!

Prata och fråga mer! Det finns ju så mycket massa mer i allt. Gavs sig ej inte förän hon fann glittret och magin i allt. Maniska skulle någon säga. Magisk skulle jag absolut mena.


Hon står här, hoppas och ler! - Det är jag som ska skriva din bok Tina.

Tillägger; - Förresten så heter jag Konstantina och jag är en magisk fe. Jag reser mellan världar och nu vill jag till spökhuset!!!!


Hahahaha, underbara unge.



Likt en kängurumamma, satte jag henne i min pung och skuttade iväg. I mitt inre tog jag henne till SPÖKHUSET. Just det där yttre spökhuset på tivoli som hon har längtat efter. Rädslan som längtade, som vill leka med spöken på tivoli. Just där är vi.

Jag sätter henne i på det ena sätet i vagnen och sätter mig bredvid henne. Håller henne i handen. Hon är helt exalterad. precis som ett barn som längtat i 35 år är. Just detta spökhus hade ett spöktåg som åkte som en berg och dal bana. upp och ner, upp och ner och hastiga kurvor. Emellan åt tittar det ut läskiga typer och säger BUUUUU.

Vi skrattar! Hon busar. Hon kittlar mig och pussar mig över hela ansiktet. Kryper upp i min famn och gosar in sig.


Där och nu ser jag! Fina unge, vackra flicka. Du ville busa, leka, skrämmas, hållas, hållas, hållas i min famn. Du sökte trygghet. Du ville pussas på. Det handlade aldrig om spöktåget.

Det handlade om att vara nära.


Nu, efter 35 år, har vi åkt ihop. Det genuint roligaste vi kunde göra. Här från min soffa med tidningen Inspire i handen. Du och jag vackra Konstantina. Jag älskar dig, min busunge!



Vad sägs om att vi lever ihop. Närmare och närmare. Vågar prata med de kroppslösa. Kommer närmare vår fina guide Ayna från kristallfolkets tribe och leker där i energilandets glitter. Vad sägs om att vi skriver boken ihop, du och jag.


Konstantina Golden playful Eagle & the Golden People of Light in connection with the Crystal Tribe of Sirius


Så vad vill du, din inre flicka, kvinna och man göra som är genuint kul?

Då eller nu! För kom ihåg; tid existerar inte. Allt händer samtidigt.

Du minns väl Einsteins relativitetsterori om tid :)

204 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Jordens dag

© 2021-2023 Tina Ikonomidou, skapad av Amrita Essence

Del av EcoLead AB org 559240-4361, VAT SE559240436101

  • Black Facebook Icon
  • Black Instagram Icon
  • Black Edin Ikon