Livet vill oss väl

Jag tror att livet vill oss väl! Även när det inte känns så. När rädslor kommer upp och spelas ut i vårt inre, när vi håller taget i livlinor av tankar, känslor och beteenden som vill att vi är kvar i det kända och trygga.

Livet får oss att lära och växa. I det dagliga och vardagliga. Genom vår inre och yttre möten och relaterande.

Vi får hela tiden möjligheter att lära känna och själv, våga leda oss på bekanta och nya stigar. Vi får nya inre och yttre dörrar som vi kan välja att öppna och utforska vart de leder.

Jag har VALT att lita på livet! Inte för att tillit är lätt för mig, snarare motsatsen. Jag har levt med kontroll och vana att leda i alla lägen. Livet blev då så som jag skapade. Ett bra liv kände jag, samtidigt som jag viste i mitt hjärta att det kunde vara bättre. När jag skriver bättre så menar jag inte att allt behöver vara bättre i formen av ”perfekt”, utan bättre genom att jag samspelar med livet. Låta livet visa vägen.

Detta har inte hänt över en natt, utan jag har byggt relation och tillit till livet. Fått uppleva att livet vill mig väl, att livet leder på ett tryggt, kärleksfullt och hängivet sätt.

Det har inte räckt att jag mentalt vet att Livet vill mig väl, att jag läst ett vackert citat om det. Livet har fått bevisa om och om igen för mig för att jag ska våga. Jag har vågat följa i det lilla för att uppleva tilliten och kunna växa i tryggheten. Jag har behövt känna det i min kropp, i mitt nervsystem. Då har jag vågat följa och lita ännu mer. Även när jag tyckt och tycker det är svårt och utmanande. I mitt hjärta har jag känt att det är som det ska. Att livet älskar mig och vill mitt bästa.

Det är med tillit till livet som jag vågat släppa mitt ledarskap och följa den stora själens ledarskap. Livet!

Det har tagit mig till att följa de ingivelser jag får. Ingivelsen att tex åka på denna ROADTRIP.

Jag viste att denna resa inte handlade om att skaffa pass i Sollefteå. Det är livets maskering, ytligare anledning, till de upplevelser, inre konfrontationer och vägvisningar som kom på resan.

Som mötet med min rädsla. Känslan av att vara utlämnad, ett lätt byta som ensam kvinna sovandes på vägarna. Djupa känslor kom upp av att kunna bli utsatt, våldtagen och dödad. Behov av att ha min beskyddare med mig. Min man.

Var kommer de känslor ifrån?

Vad tog den tillitsfulla och trygga delen av mig vägen som vågar vara självständig.

Jag mötte mina föreställningar, mina demoner som under år hållit mig tillbaka från att våga ge mig ut på livets resa själv.

Under 24 år har jag levt med manlig beskyddare. Lutat min trygghet till en man och män. Sökt den hos män och projicerat mitt behov, som mestadels lett till besvikelse. Då skyllde jag på männen; att de inte fanns gör mig, stöttade fullt ut och gav mig den trygghet jag behövde. Största delen av mitt liv har jag inte litat på män.

I takt med att jag började lita på mig och livet, genom vissa svåra känslor och upplevelser, har behovet att lita på andra och särskilt män försvunnit. I varje fall minskat. Men som sagt, ibland kommer rädslorna upp och då söker mitt gamla jag efter manligt beskydd. Intressant! Jag har alltså sökt skydd där jag känt mig som mest otrygg. Med män.

Livet för mig fram. Livet skyddar mig. Livet lär mig och får mig att växa. Det öppnar upp möten som jag inte skulle fått ta del av om jag inte köpt min husbil på egen hand och begett mig ut.

Som kvinnan på Omberg som jag delade en stund i livet med och fick ta del av hennes historia. Eller den äldre kvinnan i stenbutiken i Docksta som inspirerades av mitt mod att möta livet som jag gör och öppnade upp och delade sin längtan. Som berättade om stenarna och platsens (höga kustens) själ och hennes samiska vän i Jokkmokk. Hon pratade om Ursprunget, utan att jag nämnt något om mitt privata Urdprungsprojekt och mitt intresse för urbefolkning och kultur. Livet synkroniserar. Livet pratar sitt språk genom att föra oss samman med andra. Ut kom jag ur butiken med ett berikande möte som fick mitt hjärta att le och med ett namn på en samisk man som lär ut om samisk liv och kultur.

Ser ni?! Livet vill väl!

Jag ser och känner det. Tackar ödmjukast för att jag har den vackraste livskamrat, ledare och uppdragsgivare i mitt liv.

självaste LIVET!

Det gör att jag vågar följ, mer och mer och mer. Kontrollen släpper och numera är det ett samledarskap mellan mig och livet.

Det började med att jag vågade ha tillit, vågade släppa och ge med hän.

Som när jag kom ut från passexpeditionen i Sollefteå, och inte hade en passtid registrerad. Från Helsingborg till Sollefteå och tiden hade försvunnit. Jag bad inuti mig. Bad om en lösning. Överlämnade till livet och frågade kvinnan som tog emot mig att hjälpa mig. Det gjorde hon. Det fick mig att tacka tacka tack alla inblandade och med ödmjukhet känna att LIVET vill mig väl.

Livet vill oss alla väl!

All värme // Tina