Kära dagbok




210816 - Livets nya början


I dag är en sånn dag där allt börjar på nytt fast inget har förändrat. Har du varit med om det någon gång; att allt känns annorlunda fast allt är samma? Så känns det för mig. Till och med så att Vulvans blogg för en stund får bli min reflektionsbok. Min dagbok!

Låt mig börja så här, så som jag gjorde under alla år som barn och ungdom. På den tiden jag bad kvällsbön för att min mörkerrädsla var stor. Under de många år jag skrev dagbok och tömde mina tankar och känslor och sen bad till Gud och blundade fort så jag slapp se i mörkret. Ibland somnade jag med min nalle/tusenfoting och en ikon mot mitt hjärta. Det gav mig trygghet. Min största rädsla var att se i mörker och att se andar i rummet. Jag sov nog med min nalle tills jag var 13 år eller så. Jag var ett modigt rädd barn. Rädd för det osynliga. Så jag skrev. Skrev mig fri. Hittade min vän i mitt skrivandet. Den vän som tog emot alla mina inre tankar. Vi pratade ofta. Varje dag. Någon skulle kalla det fantasi men eftersom vi brevväxlade och jag skrev brev och min svarade genom att bara finns där och lyssna, blev min fantasi en verklig och sann relation. Troligtvis den djupaste och mest äkta närvarande jag hade.

Nu börjar vi som vi gjorde då.


Kära dagbok!


I dag är första dagen på den nya terminen. Jag känner mig ny och nyfiken på vem jag är nu. För jag känns inte samma ändå är allt i det yttre nästan sig likt. Kanske helt precis likt.

Det var länge sen vi skrev med varandra och mycket har hänt på dessa 25 år. Jag har försökt skriva till dig periodvis i livet men det har varit svårare än när jag var ung och du var min bästa samtalskamrat. Livet har gett mig många samtalskamrater av kött och blod, och mina samtal med Gud sker numera i mitt inre utan papper och penna. Just det vi skrev till varandra med papper och penna. Numera använder jag fingrar och en dator. Det är inte heller bara du och jag som läser det jag skriver, utan välden är med oss i vårt samtal. Jag vet inte om jag är bekväm med det eller inte. En impuls kom och jag följer den. Jag vet inte hur det känns för dig att vi är offentliga med vår dialog men jag antar att du guidar mig om du vill att vi tar våra samtal till vårt egna rum igen.


Jag vill berätta om en underbar grej som fått mitt hjärta att sjunga. Jag har ombestämt mig!! Inte bara en gång utan flera gånger. Det känns frigörande och nytt. Kommer du ihåg när jag var så otroligt regid och sällan ombestämde mig. Principfast till tusen och envis. Jag är nog delvis fortfarande. I varje fall skulle mina närmaste säga det. Under många år har jag tränat på att släppa taget och våga följa. Nu följer jag i den grad att jag kanske är dumdristig. Kanske, kanske inte ;) Vi får väl se. Om inget annat kommer du le om min följsamhet tar mig till tar desperata böner. *ler* Du lära höra mig när jag ropar ut i etern. Lovar *ler större* du kommer höra mig.


Det är nytt och jag är nyfiken som ett barn var min följsamhet tar mig. Det känn som den tar mig till min sanning, eller kanske till en karusell eller nått annat spännande. Ska jag vara ärlig så är en del i mig livrädd. Jag vet inte om beskrivning livrädd är en överdrift, men jag märker att den del i mig som är mer försiktig, tar ansvar och har stort trygghetsbehov känner att det är jobbigt. Jag och den del har med åren blivit mer vänner och den släpper ontrolen om jag lovar att tillit fungerar. Så jag sa till den delen att lita på mig. Jag jag vara ärlig så vet jag inte om jag har rätt att tillit fungerar. Jag vet inte om jag tar oss på en osäker resa, men jag känner i min mage att det kommer bli bra. Jag vet att min rädsla känner att jag tar ut svängarna för mycket och chansar för stort. Jag har bett om att få 6 månader på mig. Kanske kommer jag be om 6 månader till.



Ja, just det jag skulle berätta vad jag ombestämt mig om!! :)


Jag kan uppdatera dig med att säga att jag jobbat med samtal i många många år nu, typ 17. I somras när ett uppdrag (som gick ut på att samtala och utveckla som jag hade min försörjning ifrån) avslutades bestämde jag mig för att studera. Eller egentligen handlade det inte om att jag ville studera utan att jag ville ge mig själv något vackert, något som har ett stort värde för mig. Så jag frågade mig själv vad det var? Det som kom upp var att måla, leka, utforska mitt inre, det heliga. Konstskola kom upp och jag gick helt in för att utforska min inre värld och mitt inre samtal genom att måla. Så jag sökte in på konstskola och kom in. Kul tyckte jag. Impulsen och att jag följde den fick mig att le stort och känna mig levande. Det kändes som jag gav mig själv den vackraste gåva i världen. Den rädda delen i mig tyckte kanske inte att beslutet var så genomtänkte och ansvarsfullt. Vi har nämligen familj nu. Det är jag och mina två barn 15 och 17 år. Hur skulle jag försörja mina barn när jag studerar och min hyra är lika nästa lika mycket som studielånet. Tillit sa jag. Livet älskar dig och Gud finns vid din sida. För min rädda del låter det argument eller tryggning väldigt flummigt och otryggt.

Och vad händer om Gud inte finns, tänker den rädda delen och håller andan.

Andas säger jag. Ta det med ro. Gud finns. Eller hur, tänker den.


Tillbaks till mitt ombestämande. Jag skriver hoppigt som du märker. Ja, så kan det vara. Så är jag. Det är många trådar som ska vävas in i den färgrika väven.


Den skola jag kom in på ligger en timme ifrån mitt hem. Långt känner jag. Tanken på min onstskola och år började ge kli på kroppen och en intressant känsla började resa sig inuti mig ju mer jag tänkte på att "lära mig" tekniker, följa en lärare, vara del i en grupp där alla skulle betygsättas för sina inre uttyck. Jag vill ju gå in i meditation, in till mina inre färger och måla ut. Dela stunder av meditation och leva ut våra färger. Sådana tavlor vill jag måla.


Det som var lek, frihet, vackert och värdefullt blev en tvångströj innan jag ens hade tagit på mig tröjan och börjat min skola. Det enda jag kunde tänka på var de kvinnor och män jag möter, i sessionsrummet, i meditation, i transformation, i avskalning, i läkning, i blomning.

När skulle jag ha tid att ha dessa möten? De är ju i dessa möten jag skapar konst med andra. Det är här magi händer. Det är här jag är del i att skapa en ny jord. Från den inre färgrika världen och ut. Jag hörde hur mina tankar planerade för hur jag skulle kunna sluta tidigare från skolan, vara ledig då och då för att få chansen att ha mina möten. Alla dessa kvinnor som blir fler och fler, och männen som vill frigöra sig och sin kraft. Alla dessa människor vill jag möta. För de transformation de gör, görs för kollektivet. För mig och vice versa. Vi blir sanna för varandra och med varandra.



I mitt inre ekade KVINNOR, KVINNOR, HEALING, KRAFT, FRIGÖRELSE

Jag såg inte längre tavlor gjorda genom målartekniker på duk. Det var inte det mitt år ska handla om. I mitt inre såg jag konstverken som människor. Människor!! Kanske egentligen inte ens människor utan varelser. Människokroppar fyllda med ljus. Själar som vill ta sin plats. Rötter som vill rota sig. Hjärtan som vill öppna sig. Vingar om vill flyga.


Den resa vill jag vara med på. Det rummet vill jag vara i. De ögon vill jag möta. De hjärtan vill jag känna. De själar vill jag leka med.


Genom alla dessa svängar av att ombestämma mig fann jag mig, eller snarare jag kände min passion och mission pulsera. Vägen lät mig inte svänga utan jag skulle framåt där jag stod, där jag står. Det är dessa kvinnor och män, dessa djupa och närvarande möten som får min själ att vara nära nära källan. För vi är där. Så otroligt där. Det är mitt samtal utan ord. Det är min färg utan pensel och tavla utan duk.


Min konst är dessa möten. Helande och närvaro. Dessa möten tar mig hem. För vi går ihop.


Ger det mening min kära? Ger det mening?! Det är svårt att skriva om det utan att låta religös eller överdrivet frälst. Men det är nått som händer där i rummet som är samma känsla som att vara hemma.


Vad säger du om att vi slutar vårt samtal för nu, så hörs vi snart igen!


Fira med mig för jag har kommit hem!! Heja på mig så jag vågar vandra vidare. Så min rädda del inte stannar och vägrar. Tillsammans kan vi väl visa min rädda del att jag vill den väl, att jag kommer ta den hem säkert och vi kommer ha tak över huvudet, mat på bordet och våra barn kommer få allt de behöver. Tillita, allt är som det ska. Allt är perfekt, som det ska.


Du märker att jag är glad att vi åter funnit varandra. Älskade kära. Älskade vän.

Jag har saknat dig! 25 år är många år, men ändå bara ett ögonblick i den tidlösa världen.


HEL - HELANDE - HELIG

Kvinna - man

Enhet


Din kära Konstantina





21 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla