Jag väntade på dig


Jag har undvikt dig

Jag har vänt dig ryggen

Jag har tryckt ner dig


Du är så stor

Du är så kraftfull


Jag visste inte vem du var

Jag visste inte vad du ville


Du gav dig aldrig iväg

Du sa att du tillhörde mig

Hur då?


Jag förstod aldrig

Jag kände ju inte dig


Jag har aldrig sett dig

Inte på riktigt


Jag är så liten

Jag går på gatan, inuti min lilla tjej

småskuttar och leker


Du knackar mig på ryggen

Vinden vänder mig om


Där står du

Du är så stor och otroligt vacker


Med folket vid din sida

Med guiderna på andra sidan

Ni är alla där


Jag är så liten

Jag är inte redo


Tårarna faller

Andetaget besjälar


Du kommer fram till mig

Med nosen mot min hand

- Du är redo, viskar du


Jag ser in i dina ögon

De vänligaste jag sett


Jag känner ditt hjärta

Det varmaste jag känt


Min vän

Är du min vän?

Är du jag?


Jag vågar inte

- Jo, det gör du


Tillsammans


// Jag sökte efter min inre flicka. Hon låg ofta ihopkrupen ute i skogen. Ibland kunde jag se henne nere i botten av en tom vattenbrunn. I början fick jag inte komma ut till skogen eller klättra ner i brunnen. Envist gick jag gick dit och satt en bit ifrån. Sen gick jag lite närmare. Sen satt jag på stenen bredvid eller på ingången till vattenbrunnen, så hon kunde känna att jag var där.


Varje gång hade jag vatten, mat och en filt med mig. Länge, länge gick jag dit utan att hon tog någonting för att släcka sin törst, nära och värma sin kropp. Envisa lilla, precis som jag. Varje dag gick jag dit. Sen blev jag kvar bredvid henne. Dygnets alla timmar satt vi ihop utan att säga ett ord. Hon för sig och jag för mig. Jag försökte aldrig hjälpa henne. Jag vara bara där.


Jag har fått frågan om det gjorde ont. Det gjorde mer än ont. Jag förblödde av smärta, att se min älskade lilla ligga och skaka i skogen och i botten av brunnen. Jag fylldes av värme att hon hade sällskap. Jag älskade henne varje sekund, varje stund, hur långt jag än satt och hur nära jag än kom. Det var det enda som fanns. Min kärlek till henne.


En dag när jag satt bredvid henne tog hon min hand. Den stunden var magisk. Jag kunde känna räfflorna i hennes hud. Värmen från hennes själ. Min älskade lilla. Min älskade lilla. Mitt hjärta sprack av glädje. Detta möte. Denna kärlek. Utan att vilja mer satt jag kvar.


Hon tittade upp. Det mörka långa håret föll åt sidan och jag såg hennes vackra oskuldsfulla ansikte. Hennes blida blick. Hon log längst ut på läppkanterna. Fina unge. Gudagåva.


Jag ville hålla henne, jag ville...jag ville. Men jag gjorde inget. Istället tog hon mina händer och förde till sitt hår och la sig i min famn. Jag strök mina händer över hennes hår och grät i det tysta. Jag fick äran att älska henne. Att ge henne min helaste närvaro. Fullkomlig närvaro.


Våra stunder ihop växte. Jag fick vara försiktig med henne och följa henne. Hon var skör och stark på samma gång. Busig och allvarsam. Jag visste inte alltid vad hon var så jag väntade bara och såg. För min enda uppgift var att älska henne.


Liv väcktes i hennes kropp. Hon drack och åt som aldrig förr. Klättrade och hoppade. Grävde och visade. Filten ville hon aldrig ha på sig. En riktig nakenfis.


Jag hade slutat se henne i vattenbrunnen från det att hon fick liv. Nu fanns hon bara fri i skogen. Hon hade lämnat sin sten som hon satt vid. Istället tog hon sig djupare och djupare in i skogen och visade mig allt hon visste fanns. Jag undrade hur hon kunde veta vad som fanns eftersom hon låg skör och söndrig på samma plats. Vid sin sten.


En dag när vi satt vid brasan frågade jag henne. Jag måste bara berätta om hennes klädsel. För tillslut fann hon sin egna skrud. Tillfälligt såklart. För hon bytte varje dag. Av mossa, grenar och bär gjorde hon sin dräkt. Pinnar i håret och en stor stav i handen.


Hursomhelst när jag frågade henne hur hon kände till skogen sa hon det som förändrade hela min värld.


- Jag har legat ihopkrupen i tystnad och ensamhet med örat mot jorden för höra vad jorden sa.

Jag kunde inte gå upp förrän jorden var klar. Jorden berättade om dess liv och hemligheter. Om världar innan denna. Om hennes önskan och framtiden. Jag lyssnade och lyssnade. Jag gav henne min fulla uppmärksamhet. Jag gav jorden nästan hela mitt människoliv. Jag kände hur döden började knacka på. Då kom du. Jag hörde när du kom och stannade en bit ifrån. När du kom närmare och närmare. När du satt vid min sida. Dag in och dag ut, timme efter timme.


Jag fortsatte att lyssna och hon berättade vidare.

- Jorden har berättat för mig att du skulle komma. Den sa; Din andre hälft kommer komma och hämta dig. Det är din ängel. Din kärlek. Det är ditt tålamod. Det är din hängivenhet. Det är din generositet. Du kommer se när den kommer. Var inte ivrig. Lyssna klart. Du kommer veta när jag berättat klart. Sen kan du ta din andra hälfts hand och be den stryka dig över huvudet. När du rör den kommer du veta om den är rätt. Om den är du.


Jag var förtrollad. Jag kunde inte röra mig. Ville höra mer.

- Jorden berättade mer för mig. Hon sa; den som finner dig kommer se en liten skör flicka. Det kanske ser ut så för ögat. För skulle den se vad du egentligen är skulle den inte komma fram. Den skulle inte våga. Mitt älskade jordebarn. En dag kommer din drake växa ut igenom din lilla kropp. När den stund kommer kanske du är rädd. Det är inget att vara rädd för. Det är vem du är. Det är din väg. Det är varför du är här. Du tillhör jorden. Mitt hjärta sitter ihop med ditt hjärta. Du kan skogen innan och utantill. Följ din vän till haven och till bergen. Besök människorna. Din vän kan människovärlden. Kan kunskapen och vägen. Du bara håller ditt hjärta nära skogen och örat ner mot marken. Där finns jag. Alltid!


Är jag vännen tänkte jag? Visste flickan och jorden att jag skulle komma? Kan jag vägen?

Vem är då jag? Jag ser denna lilla flicka med förundran. Jag tittar på henne vid elden när hon livligt berättar. För ett ögonblick tappar jag fokus på henne och tänker; om hon är flickan och draken, om jorden är jorden, vem är jag? Så jag frågar henne!


Vet du vem jag är?

- Nej jag vet inte. Inte mer än att du är den som kom till mig varje dag med vatten, mat och värme. Du är den som satt med mig varje ögonblick. Du är den som gav utan att be om något tillbaka. Du är den som satt vid min sida när jag lyssnat klart, när jag föddes ur mitt skal, när jag började leka, skutta, skratta och busa, när mina drakvingar börja växa och mina drakben började gå. Du ör den som visade mig vägen till haven, till bergen och till människorna. Du är den som flög med mig i skyarna. Som kittlade solen med strålarna. Du är den som varje dag följde mig tillbaka för att bo i skogen och leva vid havet. Du är den du är. Den du vill vara. Säg mig, vem är du?


// Tina drake i hjärtat och örn i själen - Tillsammans - alla tillsammans






176 views

KEEP IN TOUCH

  • Facebook - White Circle

Let's be friends on Facebook​​

  • Instagram - White Circle

Join me on Instagram

  • LinkedIn - White Circle

Read my profile on LinkedIn 

     Contact: tina@tinaikonomidou.com 

                  + 46 (0) 736 37 70 30

content © 2020 Amrita Essence Publisher