top of page

I sorgen levde kärlek

"Sorgen är kärlekens följeslagare" stod det på tavlan när jag klev in på morgonen på min terapeututbildning. Helgen innan jag åkte till Grekland för att möta den treåriga sorg jag burit. Jag har varit rädd att konfronteras med upplevelsen av förlust, saknad och i den en djup kärlek. Rädd att konfronteras med lagrad smärta och sorg. Just denna smärta och sorg var svår. Så jag bar den på en särskild plats i mitt hjärta. Det fick mig att känna närhet och djup kärlek till min farmor - min förebild och vår familjeäldste - samtidigt som sorgen skavde för att den inte fick förlösas. Kanske ville jag inte förlösa den. Öppna pondoras ask. Av rädsla eller kärlek. Kanske både och. Av ovisshet.... med tankar om: Kommer jag klara av att i min kropp uppleva sorgens djup....



Dagen kom när jag kom till Grekland (för ca 2 veckor sedan). Jag gjorde som jag alltid gör när jag landar på Thessalonikis flygplats. Jag åker direkt till byn och till min farmors grind. Denna gången skulle hon inte stå där. Jag viste det och hade därför min bror med som stöd.


Vänner vet ni vad. När vi kom till grinden så var hon inte där. Då menar jag att hennes själ inte kändes på platsen. Den var neutral. Jag väntade på den oumbärliga sorgen att svepa mig och krossa mitt hjärta. Men det hände inte. För hon var inte där. Det fanns ingen frånvaro, utan samvaro inuti mig. Jag kände hon lever i mig, men inte där.


Vi lämnade huset och gick till graven. Mitt hjärta svallade av kärlek, av glädje, av lätthet. Jag kände inget mer än villkorslös kärlek. Vi pratade i det tysta, log, skojade och jag viste att hon har det bra. Vår relation kommer aldrig ta slut och de stora tårarna fanns inte mellan oss.


Det kanske låter märkligt men vi kunde dela smärtkropp lättare när hon levde. Nu var smärtan borta och kvar var frihet, läkning och kärlek.



Denna upplevelse tog mig med storm. Den var ny och vände upp och ner på hela mitt perspektiv av sorg. Min bild av sorg hade skapat en rädsla. En rädsla som inte fanns. En rädsla som hindrat mig och nu öppnat upp för en ny erfarenhet. Min upplevelse av att sorgen bär otrolig kärlek, stark glädje och frihet. Allt är ändrat och ändå inget. Jag fått uppleva att livet är evigt. En viss del av livet är verkligen evigt.


Det är som att något djupt inom mig förändrats inom mig. Något subtilt litet och samtidigt ändå stort som ett kvantsprång. Jag har i kropp och själ gjort en upptäck, en erfarenhet. En sådan som huvudet inte kan greppa.


Tänk att en hel värld kan öppnas - kärlek kan flöda - rädsla släpp och frihet skapas - genom en kort genomträngande uppräckt.


Det är stort! Jag är fri. Jag älskar och livet är verkligen ett mysterium som bara kan förstås genom att levas. Tack, tack, tack för att jag lever och lär.


I sorgen bodde bara kärlek 🧡


Kära väv, jag önskar er ett gott avslut och ny början. Gott nytt år!


All värme // KonstanTina








Comments


bottom of page