Håll mig

Vad händer när jag är liten och sårbar?

Var är du då?

Ropar

Ropar

Håller du mig nu?

Ropar

Ropar

Inget svar...

Ingen kram

Hur länge grät jag själv?

Hur länge fick jag vänta på kramen?

Famnen

Famn

Var är du?

Jag är fortfarande draken!

Liten och skör

Ingen där

Tystnad

Eko

Hallå hallå...

Jag drar mig tillbaka

Tills jag blir stor, stark och glad

Växer växer i mitt försvar

Draken är här

Elden sprutar

Kraftfull

Älskad

Där är du!

Nu kom du!

Du vill leka, leva, njuta

Draken är här!

Var är jag?

I armlösa famnen

Inuti

Var är du när jag är liten? Skör?

Sårbar och naken

Hallå hallå

Var är du?

Stora draken vilar

Ingen här

Förrän draken vaknar igen

Hallå hallå

Ingen där

//

Vi gick sådär djupt att det gör ont. Ont att känna övergivenhetens sår. Att känna längtan av att bli hållen och vald. Ompysslad och omstoppad. Inte bara vara stark och höra ”det klär dig inte Tina att vara osäker”. För jag ska alltid ska vara stora draken. Det är inte så. Det är halva jag. Jag är också ömsint och mjuk. Vill bli hållen, kramad och struken över kinden. Får jag plats?! I kärlek? I famnen? Även om du ser mig som stora draken. Kan jag ändå få vara liten. Håller du mig modigt då?

Tack alla kvinnor för era famnar som höll min kropp, tog emot mina tårar och lät min inre lilla få känna, känna och känna än mer. Så många tårar som aldrig gråtits öppet. Så mycket rädsla som aldrig skakats ut. Så mycket skörhet som aldrig visats. Så mycket litenhet som aldrig tröstats.

Det är inte alltid jag blir hållen för att jag är stark. Det är inte alltid lätt att våga ta mig och famna mig för jag håller avstånd i min kraft. Se mig. Känn mig. Längtan längtan inuti. Ta mig, krama mig och håll mig hårt. Släpp mig aldrig. Håll mig tills jag gråtit klart.

Tack till er vackra kvinnor för er famn, er närvaro och att ni fanns där.

//

KonstanTina Drakgudinnan