top of page

Huden som brann

Var tar orden vägen när de inte kommer ut? Försvinner de för evigt? Fastnar i ett inre rum? Bankar de på dörren? Skriker de? Vissnar de? Dör de? Bräns de på bål?


Idag hade jag en intressant känsla. Jag har dragit igång en skrivarutmaning som 96 deltar i. Vi är på dag två. Skulle skriva men orden vägrade komma ut. Bar en molade magkänsla hela dagen. Undrade vad det var. Kvävde mig som ångest som smugit sig ner från bröstet och placerat sig vid magens sol.


Jag satt med känslan. Förstod ingenting. Vad hade hänt med min levande kropp och flödande energi. En värld hade flyttat in i mig utan att säga till. Berättelser tryckte på men inga ord ville ut. Jag höll på att spricka. Ville sova och få ro. Rör dig hörde jag kroppen. Rulla runt med din energi.


En hel grupp skriver tillsammans och jag vill vara med. Skriva ihop. Flöda fritt. Få ut ord. Fastnat. Trycker på. Kanske göra ett kejsarsnitt och låta berättelserna komma ut. Vem där?


Tog mig själv i handen, oron och trycket i magen, lät den inflyttade världen vara med.


Pennan skrev och skrev och skrev. Den skrev om kvinnorna i elden, huden som brann och livet som rann. Vrede kom ut. Ilska och sorg. En kvinnas berättelser ville ut. Hennes slag och skrik, kravlandes i sina egna spyor, slets i sär, skändad och bränd. För att människovargen var hungrig och ville äta kvinnans kött. Visheten hon bar och kraften hon var. Stolt stod hon i sitt skrik och lät livet rinna till. Sann och ren. Hör trumman slå. Livet öppnar sig. Döden smyger på. Luktar bränt skinn. Ny tid. Nytt liv. Kroppar som minns. Olika kvinnor i en och samma tid.


Det gjorde ont att se, känna och skriva. Höra kvinnan som led och vargen med lömskt leende som teg. Trumman fortsätter nu slå. Låter hennes fotsteg gå. Hon är nu fri, kvinnan inuti.


Här står jag. Kvar med en kropp som minns och en trumma som slår. Orden kom ut, men än är kvinnoberättelserns inte slut.


// med ödmjukhet och vördnad för kvinnornas berättelser // Konstantina



Comments


bottom of page