Hemlängtan

Eftersmaken från igår är HEMLÄNGTAN 🇬🇷

Musiken, dansen, smakerna, ljuden, skratten, värmen i kramarna, det ofiltrerade, det ocensurerade, det känslomässiga.

HEMLÄNGTAN till mina rötter, till den jord där min blomma blommar som bäst. Där jag inte ens funderar över om jag behöver tona ner min attityd, min direkthet, mitt skratt, min ilska och mitt levande kroppspråk. Inte tona ner mer utan tona upp. Bli mer av mig.

HEMLÄNGTAN till den plats som är min. Där jag aldrig funderar över mig, vem jag är och vilket uttryck jag har. Jag bara är jag. Hör inte meningar som uttrycker att jag är för mycket, för direkt och skrämmande för det ”svenska sättet”, har för ”maskulin” kraftfull energi eller att jag ska försöka prata mjukare och bädda in det jag vill säga i bomull.

Saken är den… ingen av oss behöver förändra nått. Vi behöver hitta den jord vi växer bäst i. Där kommer vi synkas in och få bästa förutsättningar.

Ja vänner. Idag har jag HEMLÄNGTAN. Ser detta foto, mitt leende, och tänker på min farmor. Jag SAKNAR våra skratt och stunder av tårar. Jag saknar när vi gick till hennes odling och plockade råvarorna till middagen. Saknar att sitta på kvällskvisten och titta ut över bergen.

Våra berg. Sitta i tystnad och skala/äta oskalade solrosfrön. Jag saknar när jag frågade om hennes liv och fick lyssna på hennes livsupplevelse. En upplevelse med många skratt men med mycket svårighet. Smärta i kärleken. På livsvandringen.

Jag har HEMLÄNGTAN till min historia. Marken mina förfäder trampat på. En svår vandring. Ett resande liv. Ett hårt liv. Så mycket känslor innanför det hårda och arbetsamma. Så mycket KÄRLEK. Så mycket LIV. Så mycket LÄNGTAN.

Min farmor sa till mig: Tina kom hem, så kommer du få frid.

Tårar när jag skriver. För jag vill hem till min JORD. Jag vill titta på SAMMA berg som min farmor tittade på.

Tänk att bergen i Norrland kallar på mig för att så småningom skicka hem mig till sina systrar och bröder. BERGEN i min by. I mitt HEMLAND 🇬🇷

// KonstanTina