Funderar på krafter som vandrar genom generationernas leder. Krafter som bär på kunskap, livsvisdom och livsmönster. Krafter som bär på kärlek, glädje och smärta. Krafter som bär generationer av trauman. Generationer av gåvor.
Det är så mycket vi inte vet om våra generationsled. Om människornas faktiska liv och främst inre känsloliv. Vad de bar inom sig själva och bar från tidigare led.
Jag tänker mycket på min historia, mina föräldrars historia och deras föräldrars. Jag hann även träffa min gammelfarmor och gammelmormor. Även om jag vet mycket, träffat leden så långt det varit möjligt så vet jag ändå inte vem de var inuti.
Funderar du på din historia? Generationerna bakom dig och människorna i dina led?
För mig är det vackert och läkande. Ger kontakt med den jag är och mina rötter. Grundar mig och öppnar nya möjligheter. Möjligheter att förstå, förlåta, älska, acceptera och försöka välja in mer av det som jag vill ha. Min historia skapar ödmjukhet på nått vis. Detsamma känns när jag möter andra.
Minns ett av de sista samtalen med min farmor innan hon lämnade sin kropp. Ibland när jag och min bror ihärdigt frågade om hennes och hennes förfäders liv och flykt från pontien berättade hon. Men i mitt sista samtal med henne sa hon bara: "Vi pratar inte om det. Då finns det inte. Vi låter det gå evigt." En smärta vällde över mig och jag brast ut i gråt med djupa tårar. Hon höll igen tårar och smärta genom att lätt bita sig över knogen. Hon klappade mig över huvudet och sa: "Det är min smärta du gråter. Du bär den. Gör inte det."
Jag har tänkt på det mycket. Verkligen. Vad är det jag burit och kanske även bär. Egentligen behöver jag inte veta. Vill nog inte veta. I drömmar kommer krigsminnen jag aldrig haft. Nej, jag vill inte veta vad min kropp absorberat och vet. Istället omfamnar jag mitt familjeleds liv, glädje, smärta och sorg. Låter det på så vis hedras och gå för evigt. Läker bakåt och framåt. Sju generationer sägs det.
Tänker på människor omkring mig och även människor jag inte känner. Generationstrauman jag möter i sessioner och hör andra människor berätta om. Hör hur tystnaden av det som varit kan leva kvar, men vittnar även om hur den finner en väg ut. Kanske inte alltid med ord, men i blicken, i sången, i dansen, i hantverket, i kulturen, i relationen och jorden.
Något har tagit mig nära jorden, odlingarna och getterna. Det är därifrån jag är kommen. Från ett enkelt liv nära jorden bland bergen. Det är glädjen som kallar. Den som levde vid sidan av det svåra. Glädjen som jorden gav, som djuren visade och bergen väckte. Inte för att det troligtvis var lätt men kanske för att det var nära det verkliga livet. Bortom det modernt skapade och artificiella.
Idag har jag varit och tittat på min kommande praktik, en getgård. Vill lära mig och hämta hem mitt arv. Det är en viktig försoning för mig. Idag vill jag hedra mina familjeled. Min morfar som var getherde och pappa och farfar som var fårherdar. De tillbringade många dagar i bergen. Älskade jord, berg och getter...
Generationsgåvorna är stora med djupa rötter. De läker smärtorna som leden bär. Någonting kommer samman och blir helt. Erkänt, inkänt, frigjort och hedrat.
Vilka gåvor när du med dig från sina led?
Finns det någon i din familj och led du vill hedra? Tacka? Förlåta? Släppa fri?
// All värme till dig //
Konstantina
Comments