Får jag gråta när jag släpper taget?

Får jag gråta när jag släpper taget?

Efter ett år var det dax för denna modiga kvinna att vandra vidare på egen hand. Jag har fått stödja och guida under ett år. Vi har vänt på alla inre stenar på vägen. Utforskat alla inre landskap som uppenbarat sig. Satt ljus på skuggor som skuggat vägen. Vi har gjort denna resa ihop, även om jag varit i bakgrunden och följt på avstånd mellan våra träffar och samtal.

Idag var dagen då året var slut för oss och en ny början började för denna kvinna.

Här släppte vi taget om vår resa ihop. Tittandes på vattnets flöde och hur det obehindrat rör sig förbi stenar och stockar som kan anses hindrande. En ny början. En ny tid.

Det kändes i hjärtat att tack för tiden, vandringen och växandet som jag har fått betrakta. Det kändes att krama farväl för nu.

Det känns att vara människa, även om uppdraget är som mentor, för djupet är djup och förtroendet är stort. När vi vandrar ihop under ett år kommer vi nära. Det är stort att våga komma när sig själv och en annan. Jag tar verkligen aldrig det för givet. Att bli så insläppt.

Det är vackert att beröra och låta mig beröras. Så jag tillät mig att gråta när vi släppte taget.

För det var det enda som var sant i stunden.

Att låta hjärtat få uttrycka sig så.

Tack 🙏🏼 // fina Tina