.png)
Det är vanlig dag mitt i min vardag. Det jag kallar mitt liv. Mitt yttre liv. Jag tittar lite extra noga på vägen där jag går och känner extra mycket av trycket där jag står.
Min blick är lugn och ändå sökande på något vis. Söker efter det i min omgivning som speglar mitt inre liv. Gudinnan som jojkar frihetens sång och visar på en annan livsgång.
Omgivningen, förlängning av mig är inte längre jag. Vägen börjar kännas obekant. Jag går på någon annans gång och nynnar på en förbrukad sång.
Min vackra kroppsskrud kliar och sitter för hårt. Den är trång. En storlek för liten. Inga öppningar för mina vingar.
Dags för mig att ta av mig min välbekant kappa. Känner att andetaget blir tungt. Svårt att släppa taget. Håller hårt om min snuttefilt. Min välanvända kroppskappa. Den är vacker! Ja, den är vacker men också sliten. Ett annat jag.
Inifrån trycker jojken på. Skapar stark spänning på skruden. Hjärtat pumpar. Blodet rusar. Sömmarna spricker. Korsetten släpper. Jag andas djupt. Rymd… rymd… Jag lever!
Känner ni livet pulsera?
Hör ni trolltrumman slå?
Ser ni jordens vilda sköte?
Frihetens vind har knackat på min dörr.
Vildmarkens röst har smekt mitt hjärtas bröst. Gudinnan ler. Hon svarar an. När jag inte kan.
Örnens vingar revar upp ryggen. Visar sig flygklar. Redo att följa doften av det vilda.
Draken har rest sig inuti. I tjänst att ge mig kraft, hålla mig och beskydda mig.
Kvar är oxen i mig. Bångstyrigt vill den gå på samma inslagna väg. Jag går nära, nära och lägger min varma arm runt om. Böjer mig ner och viskar: jag älskar dig, du är trygg. Följ mig!
Här står jag. Stilla still.
Oxens ben har slutat gå.
Vandringen är slut.
Mina fötter lämnar marken.
Örnens vingarna lyfter mig.
Draken bär mig.
Kvar är min vackra skrud. Given som gåva till den stora jordmodern. Jag ser mina gamla fotspår. Intorkade i leran. Tacksam för allt.
För varje steg jag gått på det sätt jag förmått.
Har slutat vandra. Flyger nu mot vilda landskap!
Vilda landskap!
Vild & fri
// 🦅🐉🐂 i sällskap av Tina Drakgudinnan