Bergsflickan som minns

Jag satt vid foten av ett berg, med ryggen mot ett träd och hälarna mot en stor gråglimrande sten. Tillbakalutad, vilandes mot stammens bark slöt vinden mina ögon och solen kysste min själs ögonlock. Sömnen smög sig på och jag föll i dröm. En liten tjej knackade på. På porten till mitt hjärta. Hon pekade mot de stora bergen och berättade om den långa färden. Färden till det kända och för mig okända. Till grönskan där livet lever och jorden talar. Hon sa att den har en sång som mullrar nere i moderns djupa dalgång.

I bergen finns en skatt. Den lämnades kvar när livet blev svart. Den är från den glömda tiden. Då bergen slöt sina ögon och stod kvar i kraft. Blodbadet härjade och folket flydde. Lämnade sitt land och gömde sin skatt. Ner i hjärtats rot och minnets stängda port. Slängde nyckeln och sökte efter ny lycka fort. Avstängd, kanske död ler jag stort. Mitt nya hem i betong. Stumt, isolerat och lukta piss. På riktigt luktar det nästintill avföring i min trapp. Strunt i det, jag är liten och kan låtsas, le och leka tafatt.

I mina berg doftar det timjan, rosmarin och kamomill. Hjärtat läcker kärlek, smärta och ibland rinner minnet till. Minnet av berg jag inte känner till. Höjder, dofter och landmarker som får själen att sjunga och hjärtat att undra: Vart hör jag till?

Dessa ord är till dig min älskade lilla tjej och till mig. Till alla som har familj som av olika anledningar bytt land, behövt fly och lämna som mark.

// finaste Konstantina